... Så var känslan direkt efter den avgörande matchen igår mot Olofström, den med ett tufft och snöpligt slut. 

Det gjorde ont igår. Det gör fruktansvärt ont idag. Det kommer göra ont en lång tid framöver. 

I augusti 2018 fick jag förmånen att att ta över som tränare för Herr 1 i Munka. Jag som då hade pausat all aktivitet med innebandy i 5-6 år hittade snabbt tillbaka in i glädjen med sporten och framförallt glädjen att vara del av ett lag igen. I Munka fanns ett lag med otroligt fina individer. Schyssta, seriösa, roliga, vältränade och med en hunger av att uppnå nya höjder och göra något som inget lag i klubben gjort tidigare - 1. Vinna div 1 och 2. Gå upp i allsvenskan. 

Tillsammans med en proffsig och skön ledarstab i Daniel Pålsson, Marcus Björkman och sist in Jesper Dahlin satte vi snabbt upp planera för att dels göra Munka så slagkraftiga som möjligt, men också för att vara med och utveckla sporten innebandy till något nytt, något roligare att spela och något mer publikfriande. Jag tycker att vi till stor del har lyckats med detta. Vi har spelat en innebandy som vi kan kan vara stolta över. Vi har aldrig haft som filosofi att bara stå och vänta på motståndarnas misstag utan hela tiden att skapa dom heta lägena för oss själva genom ett aggressivt och springande spel. 

Jag har haft förfogande över en trupp som varit villiga att testa nya saker, omvärdera och ifrågasätta allt vi gjort tidigare och som varit delaktiga i de beslut vi tagit på vägen. På det mentala planet tycker jag många spelare har gjort en otrolig resa framåt, det visar sig inte minst i alla de matcher där vi tagit komfortabla vinster med många måls marginal. Här har laget verkligen lärt sig stänga ner matcher och att rida på vågen när den kommer... Och vågen kommer genom att inledningsvis på matcher jobba hårt, slita för varandra, springa mer och vilja mer än motståndarna.  

Det här spelet och det där självförtroendet har vi byggt upp under hela säsongen och vi har känt att vi varit starka, på vårt bästa oövervinnerliga. 

Men så kommer vi till det tudelade, både skönheten och det fruktansvärt läskiga med sporten. När varje match startar så står det 0-0 på tavlan och ingenting av tidigare bedrifter kan man ta med sig in i en ny match eller en ny period. Till sist handlar det om att få in den där vita plastbollen i nätet, innanför de röda stolparna fler gånger än motståndarna. På detta plan blir vi besegrade av Olofström i 2 av 3 matcher och där jag i den sista matchen inte kan se någon som helst form av rättvisa i det resultatet. 

Olofström gör mål på sitt enda avslut under hela förlängningen och Munka missar många högkvalitativa lägen närma mål. Det känns snöpligt, det känns nästintill overkligt att detta kunde hända, men det hände. Sporten är inte rättvis... 
- Eller jo just det, det är precis det den är. Reglerna säger att den som gör flest mål vinner. Det gjorde våra motståndare och vi kan inget mer tillägga, bara lyfta på hatten, gratulera våra övermänn och önska dom lycka till vidare... Olofström har en liten trupp och spelar smart efter sina resurser, med en otrolig skärpa i sina offensiva moment. Det har vi fått smaka på på det mest bistra sätt. 

Nu tog säsongen abrupt slut. Vi som hade tänkt hålla på ända fram till påsk och meddelat nära och kära om detta... Planerna förändrades. Det måste vara okej att i dessa lägen bryta ihop som idrottsmänniska, gråta en skvätt eller två och känna sig nere ett par dagar. Men jag tror och hoppas att vi väldigt väldigt snart också kan känna en stor stark stolthet över vad vi presterat under säsongen och den resan som vi gjort. Den sista lilla skärpen i avslutslägena var inte där i lördags som den varit under tidigare delar av säsongen. 

Den största och mest värdefulla resan som jag själv har gjort är, inte de 950 mil jag avverkat i bilen t.o.r från Glumslöv till träning och match de senaste 8 månaderna, utan att jag fått möjlighet att lära känna 23 st helt fantastiska individer som alla bidragit till ett starkt och vinnande lagbygge. Så fantastiskt roligt vi har haft tillsammans! Det har verkligen berikat mitt liv och jag är stolt och tacksam över resan, även om jag hade önskat mig ännu mer. Tack även till alla i klubben som på olika sätt stöttat och hjälpt oss i H1 under säsongen.   

Men det kommer mer  

Tro mig. Munka kommer igen. Munka kommer att gå upp och etablera sig allsvenskan inom en snar framtid - Det har jag blivit helt 100% övertygad om på sistone. Allt måste bara stämma. Det räcker inte med att vinna en serie, att vara bäst av alla lag en hel säsong. Bollen ska in i mål även på de sista avgörande momenten i det avgörande kvalet. Där ligger nästa steg på utvecklingstrappan för Munka och jag har älskat att vara en del av utvecklingen så här långt. 

Tack för nu / Peter Haaland Svensson, huvudtränare Munka H1. 

Tweeta